Skip to main content

I love Fjätbodarna




                                      

Nej, jag såg ingen björn idag heller. Hade en känsla dock av att han såg mig. 
Men däremot såg jag den andra: Den grå, aggressiva, som jagar i flock och har ett läte som får blodet att isa i mina ådror. Och vi fruktar honom i dessa trakter på ett sätt som Naturvårdsverkets byråkrater i Stockholm nog aldrig kan förstå…

Just det; året första mygga… 

När jag traskat två och en halv mil, sett kanske 8 bilar och inget permanent boningshus på hela dagen passerade jag en liten hemsnickrad skylt ”62°Nord”, med en generös display med doftkrus och kakor, termos och örtteér. Jag har passerat förbi förut med bilen och noterat skylten men naturligtvis missat alla fina detaljerna inifrån plåten och inte minst erbjudandet ”Sleep-in, 40 Kr, Välkommen!”

Med nyfikna och förväntansfulla steg vänder jag av ner mot forsen och kommer till en liten stuga. Parkerar Brio och knackar på. Ingen reaktion. Ser genom fönstret en familj med mamma, pappa och två barn som sitter och spelar ett spel på köksbordet. Knackar hårdare. Dörren öppnas och fyra glada öppna ansikten möter mig i dörren.

Innan jag ens riktigt har förstått det så sitter jag inne i stugvärmen och gemytet hos familjen Nyhuus - Udengaard från Danmark och dricker örtté.
Lars hämtar vatten - drickfärdigt

Sonen Birk och dottern Ene visar mig stolt på sitt rike; fotbollsplan, kojan, vattenfallet… Mamma Mariette är lärare och undervisar dem på dagarna. Skogen är deras klassrum och under ett år har det bytt ut sin tillvaro på slätten i Danmark mot ett liv i en flottarkoja i svenska vildmarken.
Birk på fotbollsplan

När vi kommer tillbaka står två cyklar parkerade på gården. Två franska cyklister har stannat till på väg mot Nordkap och även de erbjuds härbärge. Fast de får rabatt med 40 kr var på övernattnings-priset…

Snart sitter vi alla runt köksbordet och delar våra historier.

Efter att ha vandrat genom samebyar och ”svensk-byar” etablerade under 17- och 18-hundratalen har jag en känsla av att ha att göra med ytterligare en kultur-grupp som etablerats under slutet av 1900-talet och faktiskt är i ökande; invandrare från tättbefolkade delar av Europa som söker ett annat och friare liv i närhet av natur. Det är inte få av nytänkarna och entreprenörerna inom den småskaliga besöksnäringen som är holländare och danskar i dessa trakter.
Ene och tvättmaskinen

Som vandrare har man ju förmånen att tämligen obehindrat kunna möta alla och höra deras historia. Och jag inser att vad vi behöver är fler frimodiga samtal runt gemensamma bord.

Men jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag inte förstod att jag gick genom samebyn förrän först efteråt, och mina möten inskränkte sig till litet trevande hälsningar från bägge sidor av vägen.

Kommer att tänka på när jag turnerade i Kanada med Fjedur med sånger och historier från apartheidens Sydafrika. Vi reste genom det storslagna och rika landskapet som plötsligt förändrades vid en osynlig gräns och ersattes av förfallna ruckel, rostiga bilar och andra uttryck för fattigdom och misär. Vi passerade snabbt indian-reservatet på väg in till staden för att berätta om Sydafrikas orättvisor.

Ju närmare inpå desto längre tar det att bli varse orättvisorna. Det är nog lättare för mig som svensk att se orättvisorna först i Sydafrika och sen Kanada än vad det är att se dem i Sverige. Måtte mina ögon öppnas än mer det nära förtrycket och mina öron och läppar än mer för den dialogen. Även om kontrasterna kanske är mindre iögonfallande här är det ändå i princip samma historia på alla tre kontinenterna.

Ett vet jag, den här planeten kan i längden inte nära och bära några andra än de som ser sig som tillfälliga vandrare och förvaltare av jordens resurser. De som vill äga och exploatera kortsiktigt har en värdegrund som inte delas av Moder Gaia och de tankekonstruktionerna kommer hon att förkasta och förskjuta till slut.

Jag minns hur jag i Sydafrika under 80-talet svor i vredesmod och oförstående över bergspredikans ord ”De saktmodiga skola besitta jorden”. Hur i hela världen skulle det gå till när allt jag såg var de rika och mäktigas exploatering av de fattiga?
Förhoppningsvis förstår jag litet bättre nu. Vi är här på en ändlig planets egna villkor. Och om vi inte inser spelreglerna så kommer vi inte att kunna ”besitta jorden”. Vi måste ödmjuka oss och leva och bo på naturens villkor. Det kan vi lära av folken som vandrat och levt i vördnad till naturen sen urminnes tider. Men i stället har vi försökt kontrollera och inhägna. Bondens behov av staket kontra nomadens behov av rörelse. Och makten vill inte ha rörelse, det underminerar det bestående.

När jag nu sitter i det danska köket i Fjätbodarna och äter grönsakssoppa lagad av fransmännen så känns allt ändå rätt självklart. Vi är alla på genomresa. Under tiden ska vi ta hand om varann och dela på de resurser jorden har utifrån bästa förmåga. Då finns det plats för alla. Då känns jorden som en rymlig och välsignad planet och det är gott att leva.





Comments

Popular posts from this blog

Åke Edvinsson, 60 år

Det går nog knappt en dag utan att jag tänker i tacksamhet på dig, Åke. Alla minnen som vi delat under årens lopp blir man ju ständigt påmind om genom gamla sånger och sammanhang, människor och miljöer som poppar upp litet här och där, litet nu och då. Häromdagen slogs jag av en lust att hålla ett tacktal till dig för allt du betytt för mig, men antog att det är väl något jag kommer att skjuta upp tills din begravning - om nu inte du kommer att sjunga på min dessförinnan. Men varför vänta till dess, tänkte jag sen? Det är så dags då, nej låt mig få uttrycka detta nu! Och så vaknar jag idag och ser att du fyller 60 år! Detta är mitt tillfälle, att få skriva ett helt oförblommerat tacktal till en underbar människa som nog betytt mer för mig - och för många andra - än någon annan utanför den innersta familjekretsen! Den första gång jag såg dig var den första gång jag hörde dig; i barnkören som repade i kyrkskolan under fröken Gun Anderssons ledning. Och vi fortsatte s

The unfolding tale of a hundred hymns

Wow! The power of setting your intentions...  Last summer I created a folder in my computer, and I had to give it a name. After giving it a quick thought I wrote: "Hundred hymns", in an attempt to be a bit poetic in the small space and time given.  There's a new hymnbook on its way in Sweden and a call has gone out for anyone who wants to contribute with proposals. I thought I ought to send in something before the deadline on New Years and the folder was created for this purpose.  I started to browse thru a life's worth of song creation and did not find much suitable, managed to come up with about 30 songs that I thought could work, after editing them quite substantially.  After that I fell ill in Covid. Little did I realise then how necessary this was for the developments that were to follow. For the first time in my life I had a personal and very tangible experience of life's brevity. And a reminder of the importance of taking every day as a precious gift.  ​ N

Never Ending Peace And Love – Reflections on a first encounter with NEPAL

Part 1 My time in Nepal is drawing to a close. For this time... Impossible to summarise this amazing country, but in short it has been a peak experience. Peak time with peak people in peak country. The nature is unquestionably one of its kind, with both jungle and the highest peaks of this planet within sight. And the people, to a large extent poor, but with a richness of soul and spirit that is overwhelming; generous, kind, humble and proud at the same time. But most amazing has been our way to approach it; walking, talking and singing... I feel that our "Sång & Gång" concept, our "walk & sing" adventures that we now have developed for almost 30 years have found an ultimate form here. We walk into the villages, meeting people eye-level, share a song, and walk out of there with a garland around our necks and a blessing on our foreheads. And a smile in our hearts and a sense of taking part in a real transformative meeting. For both parties. All of this has