I love Fjätbodarna




                                      

Nej, jag såg ingen björn idag heller. Hade en känsla dock av att han såg mig. 
Men däremot såg jag den andra: Den grå, aggressiva, som jagar i flock och har ett läte som får blodet att isa i mina ådror. Och vi fruktar honom i dessa trakter på ett sätt som Naturvårdsverkets byråkrater i Stockholm nog aldrig kan förstå…

Just det; året första mygga… 

När jag traskat två och en halv mil, sett kanske 8 bilar och inget permanent boningshus på hela dagen passerade jag en liten hemsnickrad skylt ”62°Nord”, med en generös display med doftkrus och kakor, termos och örtteér. Jag har passerat förbi förut med bilen och noterat skylten men naturligtvis missat alla fina detaljerna inifrån plåten och inte minst erbjudandet ”Sleep-in, 40 Kr, Välkommen!”

Med nyfikna och förväntansfulla steg vänder jag av ner mot forsen och kommer till en liten stuga. Parkerar Brio och knackar på. Ingen reaktion. Ser genom fönstret en familj med mamma, pappa och två barn som sitter och spelar ett spel på köksbordet. Knackar hårdare. Dörren öppnas och fyra glada öppna ansikten möter mig i dörren.

Innan jag ens riktigt har förstått det så sitter jag inne i stugvärmen och gemytet hos familjen Nyhuus - Udengaard från Danmark och dricker örtté.
Lars hämtar vatten - drickfärdigt

Sonen Birk och dottern Ene visar mig stolt på sitt rike; fotbollsplan, kojan, vattenfallet… Mamma Mariette är lärare och undervisar dem på dagarna. Skogen är deras klassrum och under ett år har det bytt ut sin tillvaro på slätten i Danmark mot ett liv i en flottarkoja i svenska vildmarken.
Birk på fotbollsplan

När vi kommer tillbaka står två cyklar parkerade på gården. Två franska cyklister har stannat till på väg mot Nordkap och även de erbjuds härbärge. Fast de får rabatt med 40 kr var på övernattnings-priset…

Snart sitter vi alla runt köksbordet och delar våra historier.

Efter att ha vandrat genom samebyar och ”svensk-byar” etablerade under 17- och 18-hundratalen har jag en känsla av att ha att göra med ytterligare en kultur-grupp som etablerats under slutet av 1900-talet och faktiskt är i ökande; invandrare från tättbefolkade delar av Europa som söker ett annat och friare liv i närhet av natur. Det är inte få av nytänkarna och entreprenörerna inom den småskaliga besöksnäringen som är holländare och danskar i dessa trakter.
Ene och tvättmaskinen

Som vandrare har man ju förmånen att tämligen obehindrat kunna möta alla och höra deras historia. Och jag inser att vad vi behöver är fler frimodiga samtal runt gemensamma bord.

Men jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag inte förstod att jag gick genom samebyn förrän först efteråt, och mina möten inskränkte sig till litet trevande hälsningar från bägge sidor av vägen.

Kommer att tänka på när jag turnerade i Kanada med Fjedur med sånger och historier från apartheidens Sydafrika. Vi reste genom det storslagna och rika landskapet som plötsligt förändrades vid en osynlig gräns och ersattes av förfallna ruckel, rostiga bilar och andra uttryck för fattigdom och misär. Vi passerade snabbt indian-reservatet på väg in till staden för att berätta om Sydafrikas orättvisor.

Ju närmare inpå desto längre tar det att bli varse orättvisorna. Det är nog lättare för mig som svensk att se orättvisorna först i Sydafrika och sen Kanada än vad det är att se dem i Sverige. Måtte mina ögon öppnas än mer det nära förtrycket och mina öron och läppar än mer för den dialogen. Även om kontrasterna kanske är mindre iögonfallande här är det ändå i princip samma historia på alla tre kontinenterna.

Ett vet jag, den här planeten kan i längden inte nära och bära några andra än de som ser sig som tillfälliga vandrare och förvaltare av jordens resurser. De som vill äga och exploatera kortsiktigt har en värdegrund som inte delas av Moder Gaia och de tankekonstruktionerna kommer hon att förkasta och förskjuta till slut.

Jag minns hur jag i Sydafrika under 80-talet svor i vredesmod och oförstående över bergspredikans ord ”De saktmodiga skola besitta jorden”. Hur i hela världen skulle det gå till när allt jag såg var de rika och mäktigas exploatering av de fattiga?
Förhoppningsvis förstår jag litet bättre nu. Vi är här på en ändlig planets egna villkor. Och om vi inte inser spelreglerna så kommer vi inte att kunna ”besitta jorden”. Vi måste ödmjuka oss och leva och bo på naturens villkor. Det kan vi lära av folken som vandrat och levt i vördnad till naturen sen urminnes tider. Men i stället har vi försökt kontrollera och inhägna. Bondens behov av staket kontra nomadens behov av rörelse. Och makten vill inte ha rörelse, det underminerar det bestående.

När jag nu sitter i det danska köket i Fjätbodarna och äter grönsakssoppa lagad av fransmännen så känns allt ändå rätt självklart. Vi är alla på genomresa. Under tiden ska vi ta hand om varann och dela på de resurser jorden har utifrån bästa förmåga. Då finns det plats för alla. Då känns jorden som en rymlig och välsignad planet och det är gott att leva.





Comments

Popular posts from this blog

Trondheim

Åke Edvinsson, 60 år

Mountain and sea