De bästa måltiderna

Jag har haft några kulinariska höjdpunkter senaste dygnet. Samma sak som med sovplatserna; man skapar sina fester som svar på sin egen hunger, borden dukar sig framför en på de mest märkliga sätt och där man minst anar det. Men förmodligen inte utan en viss tro på det dukande bordets mirakel...

Efter en underbar natt vid Korvlokan rinner solen upp till en ny magisk dag. Det kurrar från orrmyren som en ständig bordun av livslust, det sjunger från torrakan som under alla år tjänat som födelseplats för så många sångare och nu ger sina tvinade moderliga armar till estrad åt gulärlan. Men mest gillade jag förstås den tidiga sången från kvartetten hemma som sjöng "Happy birthday to you". Sopranen och alten lät tämligen käcka den tidiga morgonen till trots. Basen och tenoren blir nog mer uppsjungna under dagen...

Tar mig en tur runt lokan innan vandringen börjar. Samma känsla igen, när man kommer över på tämligen fast mark där skogsmaskiner kan köra hamnar man i en upp-plöjd verklighet som förlorar all kraft och magi. Jag vet inte hur många människor jag pratat med, inte minst skogsfolk själv, som förnekar att skogen blir randig av de nya metoderna. Det är som om man i det längsta inte vill se bedrövelsen, orkar inte ta in den, det är för jobbigt. Jo. Skogen växer faktiskt i räta linjer om man planterar den så. Förvånad?

Men det var om mat detta skulle handla. Hur äter du får jag ibland frågan. Gott är svaret. När jag gick ner mot Älvdalen gassade solen och jag hade dåligt i matsäcken. All frukt, färsk som torkad var uppäten, det enda vattnet jag hade var hämtat från en källa i skogen som förhoppningsvis var nyttigt men definitivt inte gott. Så ser jag en rastplats som jag så smäktat efter, precis framför mig bredvid en fors, men ingenting att äta....

Precis i den sekunden kommer glassbilen körande mot mig här i skogen! Jag går ut i vägen och gör myndigt stopptecken med handen och bilen stannar tyst och snällt. Jag tittar in genom sidorutan och säger till en förvånad chaufför: "Jag undrar om du möjligtvis säljer litet...hm... glass?" Han hoppar ur och innan jag hunnit harkla mig och bekänt att jag inte har några pengar med mig urskuldar han sig och säger att han bara har stora paket men ger mig två pinnar. "De här får du gratis."

Några ögonblick efter det att jag hungrig och utan mat kommit fram till raststället sitter jag med två fötter doppade i forsen och två glasspinnar doppade i en lyckligt leende mun. Aldrig har glass smakat så gott, jag lovar. Och även om jag mången gång svurit över glassbilens penetrerande och invaderande truddelutt sätter jag den här gången upp Hemglass på listan över The path's sponsorer.

Men den verkliga kulinariska höjdpunkten kom senare under dagen. Leo kom som lovat och hämtade mig och körde mig upp till Hållbovallen. Tre hus på rad mitt i skogen, ett gammal "hållställe" för forkarlarna på väg mot Röros som under 1800-talet fått fast befolkning.

Han hann mest bara ställa fram ingredienserna och receptet innan han skulle på ett möte men det blev en verklig lycka att få laga till en gäddsoppa med "självuppdragen"(?), "självupptagen"(???) gädda och efterrätt med ost från närbelägen fäbod och hjortron från nära myr. Vilken middag! Jag har faktiskt varit bjuden på en kungamiddag en gång i Kapstaden, när vår monark hade med sig några av vårt lands främsta kockar som skulle visa det bästa av svensk kok-konst. Och mycket spann på fjäll-temat med bär och ost och fisk och fågel och ren i de mest otroliga kombinationer och kreationer.

Men inte smakade det som hos Leo på Hållbovallen inte. Långt ifrån.

Konceptet med närproducerad fjällmat fungerar bättre i Hållbovallen än i Kapstaden...



Leo Person, Hållbovallen vid dukat frukostbord

Comments

Post a Comment

Popular posts from this blog

Åke Edvinsson, 60 år

Olof Palme till minne